Alla som har en elektronikprodukt; mobiltelefon, dator, läsplatta eller liknande, behöver lyssna på avsnitt 454 av This American Life, en podcast från Chicago Public Media och Ira Glass.

Mr. Daisey and the Apple Factory

Det är en tvådelad podcast. Den första delen är en radioanpassning av en monolog skriven och framförd Mike Daisey. Det är en fascinerande historia om hur han som stort Apple-fan, i samband med en självmordsvåg på en av Foxconn’s fabriker, känner att han måste se med egna ögon vem som tillverkar hans älsklingsprylar och under vilka omständigheter. Ett imponerande journalistiskt projekt med tanke på att det framförallt var ett researsharbete inför en dramatisk monolog.

Den andra delen är Ira Glass’ faktakoll och kontextualisering av Mike Daisey’s dramatisering. Del två både verifierar och desarmerar del ett på ett fascinerande sätt. En av de mest intressanta aspekterna som kommer fram är att det verkar som att arbetskraftens rörlighet och krav på sina arbetsgivare är en starkare drivkraft för att förbättra situationen än västvärdens och inköparnas krav och påtryckningar.

Det paradoxala är att det känns som att man, som elektronikkonsument, exploaterar fattiga och maktlösa människor på andra sidan jorden och samtidigt stödjer en ekonomisk utveckling som lyfter massor med människor från extrem fattigdom till ett liv med mer självbestämmande och frihet. Det känns olustigt och hoppingivande på samma gång. Framförallt känns det bra, som Apple-nörd, att Apple gör mer än någon av konkurrenterna för att förbättra situationen. Men en fundering som hänger kvar är Mike Daisey’s slutord [fritt översatt]:

Vi [västvärldens arbetarrörelse] har kämpat i hundra år för att få drägliga arbetsförhållanden, men när vi exporterade arbetet följde inte de förbättrade arbetsförhållandena med.

Edit 2012-03-18

Det har visat sig att många av anekdoterna och historierna i Mike Daisey’s framställning är påhittade. Här är This American Life’s uppföljning.

Så, hur är läget annars då?
…

Ajour!

Det här verkar ju oerhört lovande! Ajour är något nytt på den svenska juornalistscenen och påminner mest om en slags samlingsblogg med journalistiskt innehåll. Jag gillar den sparsamma formen men hoppas att den kan få ännu lite mer luft i framtiden.

Jag skriver nu framförallt för att jag vill tipsa om referenser på alternativa finansieringsmöjligheter eftersom det vore förödande om Ajuor skulle välja en traditionell webbannonsmodell där antalet “eye balls” och klick är det som generar inkomsterna. Den modellen leder obönhörligt mot sensationalistiska rubriker och ett populistiskt innehåll. Vare sig man har den intentionen eller inte.

Det finns, emellertid, goda exempel där ute på bloggar som ÄR annonsfinansierade men på ett smartare och mer smakfullt sätt.

The Deck är ett annonsnätverk som bygger på andra principer. EN annons per “sida”. Eftersom den är exklusiv (i bemärkelsen “den enda annonsen på sidan”) är den mer värd, eftersom det är smarta, snygga och framgångsrika läsare på bloggen i fråga är den mer värd, och eftersom det är en attraktiv/relevant produkt/tjänst som annonseras får den också bättre genomslag hos den smarta, snygga och framgångsrika läsekretsen. Eftersom Annonsen är så attraktiv kan man också prissätta den på ett helt annat sätt än “per klick” eller “page view”, t.ex. per vecka eller dag den är synlig. Detta funkar ju bara på bloggar som har bra, välskrivet innehåll och som är smakfullt formgivna men jag tycker Ajour verkar passa profilen. Nu kan ju Ajour inte använda The Deck av olika skäl men man kan använda principerna och finansieringsmodellen.

Fusion Ads är ett annat annonsnätverk som funkar på liknande sätt.

En annan möjlighet är att parallellt ha en dedicerad RSS-annons per vecka, som kompensation för att många läsare bara läser RSS-flödet och sällan besöker sidan och därför inte ser annonsen. Många bloggar tillämpar detta för slippa “trunkera” RSS-flödet vilket bara är ett högst irriterande beteende för oss RSS-junkies.

Kottke.org är den blogg som kan vara det positiva exemplet på att detta funkar, i alla fall i den angloamerikanska nätkulturen.

Den uppenbara “deal breakern” med båda dessa är naturligtvis att Sverige och, inte minst, det svenska språket är så litet att oavsett hur väl detta skulle fungera så är värdet av dessa annonser kanske ändå inte tillräckligt för att finansiera Ajour, men det är värt ett försök!